Skolskritt

Skolskritt är en väldigt samlad, nedåtnigande skritt som närmar sig diagonal tvåtakt. Hästen rör sig framåt med ett förkortat steg med mycket energi och stor muskelaktivitet och med en mycket hög kroppsmedvetenhet. Han niger väldigt markant med bakbenen och tar mycket vikt på dessa. Hals och huvud bärs fritt upp av hästen i en form som är anpassad till hästens förutsättningar och utbildningsståndpunkt.


Skolskritten kan i gamla böcker omnämnas som ”manégeskritt” eller ”niggång”.

Den är inte särskilt omtalad eller väl beskriven i gamla böcker, men ordet ”manégeskritt” antyder att detta var den skritt som användes vid skolningen av hästen i manégen. Kanske ansåg man att det var så självklart att man inte kände ett behov av att förklara den mer? På gamla tavlor kan man se den ridas och avbildas.

”Niggång” beskriver egentligen på bästa sätt vad det handlar om. En nigande gång. Alltså en väldigt samlad gångart.


Skolskritten aktiverar hela hästens muskulatur och stärker honom i det samlade arbete som påbörjats i jobbet med skolorna. Hästen får under ordnade former, utan stress börja känna på att koppla ihop hela sin kropp och börja niga med bakbenen. Ska detta göras först när man ska börja med piaffen så är det lätt hänt att ryttaren ställer för höga krav utan att hästen förstår vad han ska göra och han börjar därför spänna sig emot ryttaren. I skolskritten kan man gradvis börja öka kraven på samling, dvs nigandet, när man känner att hästen förstått vad man ber honom om. Den är ett utmärkt verktyg för att aktivera muskulaturen, stärka hästen i samling och förbättra hästens gångarter och förmågan att bära sig väl i dom.

Ur skolskritten kan så småningom piaffen få växa sig fram. Då ber man om lite mer samling och en ren tvåtakt, så kan man på ett pedagogiskt och odramatiskt sätt låta piaffen utvecklas.


För hästar med problem i länden, ett ganska vanligt problem, är skolskritten en utmärkt rehabiliterande övning. Länden aktiveras på ett väldigt bra sätt och blir därigenom både smidig och stark.


Även för islandshästar och andra hästar som har problem med den rena diagonala tvåtakten i trav, så är skolskritten en väldigt fin övning. Dom får stärka och bygga upp sin kropp på ett väldigt fördelaktigt sätt, samtidigt som dom får stärka sig i just den diagonala tvåtakten. Hästen får känna sig för hur han ska placera och använda sin kropp för att hitta rätt, samtidigt som ryttaren får känna hur denne ska göra för att på bästa sätt hjälpa och guida hästen.


När man börjar med skolskritten så måste man nöja sig med bara en antydan till nigning i ett enda steg. För den oskolade ryttaren kan detta vara väldigt svårt att hinna med att känna. För ryttaren så upplevs denna nigning i hästens bakben som en gungande känsla i steget. Man kan känna hur hästen inte längre sätter ner sitt ben med raka, stumma leder utan istället landar på fjädrande muskler och sjunker ner lite i varje steg.

Man kan använda en rad olika övningar, beroende på varje indivduell häst, för att börja arbeta med skolskritten. Hästen bör vara så pass utbildad att han har en jämn och fin böjning till bägge sidor utan att vika sig någonstans, har ett utvecklat påskjut och alltså bjuder framåt hela tiden i skritt och trav, eventuellt galopp och klarar öppna och sluta på spåret. Undantag finns alltid, ibland kan det finnas en anledning att börja med skolskritten tidigare än så, om det är i rehabiliterande syfte eller om hästen har problem med t.ex. traven.


Tränsbettet är ett alltför grovt och okänsligt instrument för att utbilda skolskritt på. Tränsbettet är till för att arbeta med påskjutet hos den unga hästen. När man ska börja med samling så behöver man ett känsligare instrument, som arbetar med impuls och takt inte med fysiskt tryck. Då kommer stången, och den viktigaste delen på stångbettet -kedjan– in. Stångbettet arbetar som sagt med impuls och är ett taktinstrument. Det är inte till för att brukas med muskelkraft eller för att hålla fast eller igen hästen. Det är ett bett för finlir.


När man så ska börja med skolskritten så kan man utgå från en grundövning. Denna grundövning anpassas sedan efter varje hästs speciella förutsättningar. Man börjar på spåret i böjd rakt fram eller eventuellt en svag bogen in och övervakar att man har jämn och fin böjning genom hela hästen och att hästen inte har vikt sig någonstans. Detta är väldigt viktigt, eftersom hästen tappar sambandet mellan fram- och bakdel när han viker sig och kan därför inte samla sig korrekt när han har vikit sin kropp. Så ber man hästen om ett något förkortat steg, men utan att tappa energin i steget. Ju kortare steglängd – ju mer energi i steget. Det handlar alltså inte om en sakta, seg skritt. Om man har hästen rätt placerad och formgiven så kommer ofta då den lilla, lilla gungningen i steget som talar om för ryttaren att hästen niger lite just när han sättar ner sin hov. Det är i det läget extremt viktigt att inte försöka hålla kvar rörelsen, utan ryttaren bör på en gång sänka sin hand, slappna av i sätet och låta hästen gå fram i en avslappnad form och berömma. Första gången man provar räcker detta för det arbetspasset. (Detta är inlärningsfasen. Man ska aldrig belasta under inlärning.) När man har fått dessa steg några gånger och hästen verkar förstå vad ryttaren är ute efter, så kan man rida ett eller två steg, en eller två gånger till varje sida per pass. (Detta är den befästande fasen.) Detta är fullt tillräckligt i början, tills hästen säkert har förstått vad det handlar om. Sedan kan man gradvis öka antalet steg och kraven på dessa steg. (Belastande fas – muskelbyggande.)


Så till hjälpgivningen. Ryttaren övervakar hästens böjning och ser till att hästen inte viker sig. Detta görs med den yttre tygeln som säger till hästen ”hit får du böja dig, men inte längre”. När man så ber hästen att korta sitt steg med bibehållen energi så ökar man sin muskeltonus i sätet, ”kniper lite”, och så ber man om en kortare, snabbare takt med hjälp av kedjan på stången. Det är här man kan börja likna ridning vid att spela på ett instrument, nu ska ryttaren börja spela musik med sin häst. Till en början känner sig de flesta ryttare lite klumpiga och väldigt ovana, men med övning kommer färdighet och känslan och tekniken kommer att finslipas till den punkt när det känns som att man bara behöver tänka tanken, så har hästen redan uppfattat din önskan.


För i slutändan så är det det som skolskritten handlar om, den är en sammankoppling av hästens och människans nervsystem. Den hjälper häst och ryttare att stämma av hjälperna och att börja känna in varandra. Den är länken mellan häst och människa, början på resan till kentauren.

 

Skolskritt på Arigel som är utbildad i ett och halvt år. Här kan ni se att skritten är nästan helt diagonal. Han niger markant med det bärande bakbenet och tar mycket vikt bak, titta på kotan. Det syns även att han aktiverat sin muskulatur fint, kolla på bakbenets muskulatur och magmuskulaturen.

TillbakaKonsten_att_rida.htmlshapeimage_4_link_0